med glas under fötterna

jag tycker inte om att fylla år. då kretsar liksom 

all uppmärksamhet kring en själv och jag avskyr att 

vara i centrum 

det är liksom mer min grej att iaktta och vara i bakgrunden eller något. 

oskar ligger i min säng nu och sover kanske

jag vet inte

han var med imorse också och det var bra

väldigt bra; han är bra. punkt

överlag var dagen dock okej

jag var hos sjukgymnasten på gerda och jag fick styrkekort

bra

jag är så galet äcklad av mig själv nu så jag tål knappt att se

mig i spegeln

foton är lika illa, åtminstone ifall de inkluderar fler delar 

av min kropp än huvud och hals

i och för säg är de också ganska äckliga så helst ingenting

jag är sjuuukt trött nu

och sådär äckligt ångestfylld

men ja

skolavslutning imorgon 

upp och skola och sen julklappar och till tito 

på eftermiddagen 

det var mysigt förra året, hoppas det blir det igen 

uh jag vet inte

allt kändes mycket bättre då 

och en miljon gånger sämre på så många sätt

det har börjat bli mer sämre nu men som sagt 

är jag för svag för att följa mina impulser 

eller inte svag, mer mesig. jag klarar inte av 

att kontrollera mig själv så längre

men jag skulle vilja

och nu är klockan fem över elva och jag är sexton på riktigt

obehagligt men samtidigt inte

det känns konstigt att man räknar tiden man har levt

som om man får mer livserfarenhet om man är en dag äldre

det blir liksom så när man fyller arton till exempel 

från att inte ha fått göra någonting kan man utan problem göra nästan 

allt

bara för att man är en minut äldre än man var när klockan var 23:59:59 dagen innan 

lala

jag saknar någon nu 

någon som jag kan hålla i handen och skrika ut allt som är dåligt

till men inte skrika utan bara vara jättetyst 

bara kunna gråta utan att någon kräver någonting eller frågar

jag saknar någon sådan 

jag vet inte vem jag vet inte ens om det finns sådana 

människor

liksom, vad skulle de tjäna på att hjälpa mig? är 

någon människa egentligen känslomässigt kapabel att låta

någon annan vara ledsen utan att säga något, utan 

att fråga och vilja veta precis allt som är jobbigt? 

jag kan absolut inte göra så; jag har ett desperat behov av att 

hålla koll på alla omkring mig hela tiden 

och oftast blir det misslyckande med stort M men jag vill ändå 

jag vill veta allt

nu har jag varit sexton i fyra minuter

så kan det gå 

och jag borde definitivt sova nu innan jag kollapsar över datortangentbordet

inte för att det känns så i och för sig 

jag är inte trött längre. inbillar jag mig

skola tidigt imorgon, sen lov. bra

godnatt