10
äckel och ångest och jag ska till oskar snart
allt är bara motbjudande och mat är äckligtäckligt
jag såg dokumentären på tv3 och kände SÅ mycket för att banta och gå ner typ åtta kilo
hela jag är bara fett nu och det blir inte alls bättre
"hur mår du nu, ylva? blir det bättre?"
"jag mår bra, det blir bättre" (nej)
"du ser friskare ut, du är normalviktig"
...
jag vill inte!
jag vet att jag är normalviktig och det äcklar mig
VILL INTE
det spelar ju absolut ingen roll att alla andra människor tycker att jag ser fullkomligt normal
ut för jag tycker inte det
jag är missnöjd med varenda millimeter av min kropp och jag hatar min vikt
så länge jag inte är nöjd med någonting kan jag inte må ens lite bättre
de senaste dagarna (veckorna, månaderna) har jag gått omkring och känt mig som om jag
ska börja gråta precis hela tiden
jag får ont i käkarna för att jag måste spänna ansiktet så mycket så att inget avslöjas
nej; jag skär inte, jag skriver inte, jag äter, men det gör inte att jag mår bättre
mer sämre
mer jättemycket sämre
jag hatar att alla människor konstant måste uttala sig och säga att jag ser ut att må bra
och att jag ser frisk ut för att jag har gått upp i vikt
"allting fungerar bättre hemma nu"
ja, jo, verkligen
min pappa är alkoholist och kan inte göra något åt det
mamma är konstant stressad och bråkar med mig precishelatiden
och klara är likadan och till råga på allt är hon direkt elak mot resten av familjen
"vi kan anmäla dig till antikrundan" sa hon till mamma till exempel
jag orkar inte med det! inte någonstans
och mina kläder passar inte längre för jag är för tjock
fet, äcklig, motbjudande, inte värd någonting
jag hatade sankt lars igår
det var bara så falskt rakt igenom och jag vet inte vad de gör
det känns inte som att jag får hjälp med det jag behöver ha hjälp med
och det är ju självklart att jag inte kan vara ärlig när mina föräldrar
sitter i samma rum
och alla tittar på mig. jag hatar att stå i centrum någonstans
man känner sig så utstirrad
imorse när vi skulle gå upp ville jag gråta igen, jag ville inte vakna och släppa täcket
och värmen och falsk trygghet med nerdragna persienner och oskar bredvid och
plötsligt behöva gå ut och gå iväg och visa min kropp och gå omkring bland folk
spyken är ganska illa det med
jag vet inte riktigt men jag har inte orkat lära känna folk
det känns som att de tar avstånd från mig; ingen försöker direkt få med mig i ett samtal eller något
folk går iväg och sätter sig i grupprum hela tiden och ingen frågar om jag vill följa med
jag misstänker starkt att jag får skylla mig själv
det är lättare att inte bli beroende av någon i början för då slipper man bli ledsen när man blir lämnad
(nu gör det sådär ont i huvudet igen och jag ska inte gråta faktiskt)
det blir liksom alltid så - alla jag bryr mig om tröttnar på mig förr eller senare och då är det bättre
att hålla dem på avstånd från början
åh jag orkar inte
och jag måste till oskar och han kommer röra mig och jag förstår inte hur han kan utan
att bli äcklad
jag har inga revben längre
mina höftben syns inte och inte ryggraden heller och jag får inte ont när jag sitter ner
jag når inte runt handlederna med tumme och pekfinger längre
vågen visar inte 44 kilo eller mindre varje morgon och frukosten består inte av ett halvt
knäckebröd med minikeso och sedan ingen lunch
jag saknar det
jag saknar kontrollen och tryggheten och att jag kunde se mig själv i spegeln utan att dö
Kommentarer
Postat av: Emma
jag vet inte vad jag ska säga om jag ska vara ärlig, jag vill bara säga att jag tycker om dig väldigt mycket ylva och när du kommer till skolan ska du få en alldels stor mega kram och förhoppningsviss hjälper det lite.
Postat av: josse.
Åh ylvaylvafinasteylva
Trackback
