what if someone you love...just disappeared?
när jag var på bio idag med filmkunskapsklassen såg vi en hemskt äcklig film
och mitt i alltihop så började de prata om självmordsbombningar och vad den trogne
muslimen skulle säga när han kom till himlen och jag fick panik
riktigt sådär mycket panikångest och jag kunde inte andas för att jag blev så rädd
jag känner mig så himla tom när man pratar om sådant
det är så motbjudande och overkligt och jag blev svimfärdig och ville bara springa därifrån
för jättelänge sedan tänkte jag mycket på att dö men jag var aldrig rädd för det
nu är jag skräckslagen
det är så hemskt att tänka att ens liv är så begränsat och att man bara existerar en så kort tid, för
att plötsligt bara sluta
jag är livrädd
och jättemånga gånger har jag försökt prata med folk om det men jag klarar helt enkelt inte av det
jag får sådan extremångest bara av att tänka några år fram i tiden
som när oskar pratar om teknikutveckling till exempel så vet jag inte var jag ska ta vägen
okej, fem år fram i tiden är inte jättelångt men tänk om jag bara lever tills jag är trettio eller något?
jag är nästan rädd för att gå och lägga mig varje kväll för att jag kanske inte vaknar
tänk om jag får lågt blodsocker av någon anledning och hamnar i koma?
och tänk om jag får högt blodsocker och hamnar i koma?
jag läste en intervju för inte så länge sedan om en framgångsrik kvinna på typ trettio år som hade diabetes
men konstigt nog hade sin insulinproduktion kvar
hon sa att hon inte ville identifiera sig med sin sjukdom, speciellt inte eftersom hennes farbror också var
diabetiker och dog innan han var 40, blind och med njursvikt och allting
jag är så himla rädd
och jag vill inte skriva någon filmanalys och gå igenom hela filmen en gång till, den var äcklig och alldeles för stark
och jag vill inte bli blind/få njursvikt/tappa känseln/förlora luktsinnet/amputera fötter/förstöra levern
eller någon annan av de flera tusen biverkningar som alla får av diabetes
och jag vill inte sova nu heller
Kommentarer
Postat av: Mika
Tänk inte för mycket på allt som kan hända, lev varje dag till det fullaste utan att vara rädd för vad som kan hända. Lev i nuet! :)
Postat av: Parre
Jag säger som Mika, tänk inte på det! Det kommer inte hända dig! Carpe Diem!
Postat av: Anna
Jag är precis likadan. Känner sån svindel och superångest om jag försöker tänka framåt för då ser jag bara hela livet och sen hepp slut tack och adjö. Försök reglera tankarna om du kan och sen försöka ta itu med dem och granska dem vid något lämpligt tillfälle. jobbigt, men funkar ganska bra för mig.
Mycket text, förlåt. lust att fika någon dag btw? jag saknar att träffa dig
Trackback
