le piano
ingen hud bara regndroppar och kondens och snön smälter innan den hinner landa på min tunga
mitt nagellack flagnar och jag dansar i min säng och håret trasslar sig mellan
mina händer
all musik går för långsamt när jag ska sova
andetagen fastnar någonstans innan de når bröstkorgen och mina läppar smakar salt
och så hög musik att jag inte hör någonting bara ordlösa toner och mitt hjärta slår
tvåhundra slag per minut och spricker nästan för det är så fint
inga av mina ord klarar av att hålla sådant längre bara regn, toccata och tankar som är för
stora för ambitiösa för att bli till någonting
bara sladdar överallt som sammanbinder sammankopplar och bryter isär
för ihop förstör och
min tröja är nog verkligen för stor
ingenting ryms och jag vill ändå linda allt runt mig
dra in ihop hålla kvar trassla samman med elektrokablar och det är alltid
någon kvar och jag ser ingenting med mina allseende ögon det gör bara ont och
nattfjärilarna borde inte komma redan i mars
debussy och arabesques och jag har min allra finaste morgonrock och fortfarande smink
och går och lägger mig alldeles för sent för tidigt när man vill
vara vaken halva natten och känna på regnet smaka på regnet med min hud men jag har bara
vantar för det är fortfarande så kallt
repeat, musik jag inte förstår inte bryr mig om men som är allt och uppfyller mig
tills jag spricker igen för den är mer än jag någonsin klarar av
oblekta bommulslakan och mörkblå spetsärmar och jag vill
dela tystnaden som uppfyller mig så fullständigt och jag hör ingenting mer än
francois vilkens samma stycke upprepas för tolfte gången bara ikväll
