med glas under fötterna

de åkte iväg helt plötsligt och var borta jättelänge. jag var kanske fem år och bodde

delvis hos lena-karin. hon är min moster och eftersom de inte kunde få barn var jag 

lite hennes reservbarn. jag har hur många osammanhängande minnen som helst

från utflykter och tillfällen jag har varit hemma hos dem. de bodde på trollebergs-

vägen, i en lägenhet högst upp i de röda tegelhusen mittemot konsum. denni hade

en cykel som stod på balkongen och den hade en jätterolig ringklocka med tiger

från nalle puh eller något men vi fick aldrig leka med den, jag och klara. hon var 

kanske tre år då? lena-karin hade en katt också. hon hette russin och var något 

av min bästa vän när jag var jätteliten. världens finaste katt, randig och gråvitbrun

och det var av henne jag lärde mig gå. jag sprang efter henne i böle och höll i 

hennes svans. och hon var verkligen världens finaste katt. 

i alla fall så visste varken jag eller klara vad usa var. bara att de åkte iväg långt bort. 

några gånger fick vi spela in kasettband i min röda kassettbandspelare med klister-

märken med meddelanden som vi skickade till dem. det var väldigt läskigt, jag 

har alltid ogillat väldigt mycket att prata inför folk eller i det här fallet - en kassettband-

spelare. någon gång fick vi ett kort med djur jag aldrig hade sett innan, tvätt-

björnar om jag inte minns fel. de var i alla fall väldigt fina och lena-karin skrev att 

de hade fullt av tvättbjörnar i sin trädgård. och så stod det att de hette racoons och 

andra djur vars namn lät väldigt roliga på engelska ifall man råkade vara fem år. 

jag var väldigt glad när de kom hem - ungefär när jag fyllde år. var jag kanske fyra, 

och skulle fylla fem? jag minns inte riktigt. kanske äldre. i alla fall så hade de med 

sig en present till mig som jag fick i hallen på doppingvägen och det var min första

och så vitt jag minns, enda barbiedocka - snövit! hon hade kort, svart hår och en 

glittrig klänning med krage och puffärmar och till och med ett ställ att stå i. hon 

var min finaste barbiedocka, absolut. de kanske skulle passa någons hus när 

de var borta förresten? jag vet verkligen inte varför de var där. men lena-karin

är den bästa mostern. när jag var jättejätteliten fick jag sitta i hennes bil och 

så åt vi saltakatten-godis som var hennes favorit. och det måste vara ett av 

mina tidigaste minnen för när jag har pratat med mamma om det så var hon 

lyckligt ovetande om vad vi sysslade med, och uppenbarligen är det inte så 

bra för småbarn att äta godis. vi åkte också och hälsade på får och getter 

man fick klappa. vi klättrade på stenar. haha, mina minnen är verkligen 

oerhört osammanhängande. ja, de är trevliga i alla fall. jag saknar henne lite, 

vi träffas jättesällan.